1. Kor. 15, 51-52.
"Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas."
Den cherubiska paradiskroppen, förvandlingskroppen. Den kropp som ständigt förvandlas. "I ett NU". Förvandlas i nuet. Den kropp som lever, förvandlas i nuet. Förvandlas i nuet likt ett barns kropp. Paradiskroppen blir aldrig gammal, blir aldrig vuxen, däri består dess odödlighet. Detta betyder inte att den inte åldras och dör. Bara att den är evigt ny, och aldrig kan tillintetgöras till icke-existens och statiskhet. Paradiskroppen är alltid som ett barns kropp, likt djurens kroppar är som barns hela livet ut. Samma spädhet och finhet i lemmarna som ett barn. Aldrig den förgrovade klumpigheten som finns hos vuxna syndafallskroppar. Stelheten, hårdheten.
Våldsamheten hos en tiger. Inte syndafallskroppens klumpiga, hårda våld. Nej, barnets våld. Barnets lätta, smidiga, mjuka våld. Ett sådant våld borttar udden av smärtan. Allt våld som kommer från naturen är av detta slaget; paradisiskt våld. Det hatlösa våldet. Lekens våld.
Paradiskroppen har ingen "smärtkropp". Lidandet är för evigt slut. Istället har det inträtt något vi inte har ord för. Vad är ormbett, myggbett, feber, svält? Inte lidande, inte smärta. Vi måste uppfinna ett nytt ord. Ett nytt ord för den paradisiska smärtan, som inte är smärta, utan ett naturfenomen, ett naturligt, självklart fenomen, lika självklart som hungern.
Vad sägs om ordet "natursmärta"?
Det är en god smärta. Det finns ond och god smärta. Naturlig och onaturlig smärta. Den onda och onaturliga smärtan är alltid både fysisk och psykisk, och innebär rädsla. Den goda och naturliga smärtan är en enbart yttre, utifrånkommande smärta, och kan därför aldrig genomtränga kroppens insida, själen, på samma sätt som då smärtan också kommer inifrån.
I detta ligger all skillnad. Kommer smärtan utifrån eller inifrån? All smärta som kommer utifrån kan lätt uthärdas, hur svår den än är. Men aldrig den inifrånkommande smärtan, aldrig. Den kan inte uthärdas. Det är den smärtan som får oss att vilja sluta leva. Den dräper oss djupt inifrån, dräper själva livslusten. Men utifrånkommande smärta kan aldrig dräpa vår livslust. Kan svält dräpa livslusten? Aldrig! Hunger är däremot själva förutsättningen för livslust. Ja, all natursmärta är förutsättningen för liv, livets naturliga inneboende sårbarhet, förutan vilket livet inte vore liv, men maskin, död, statiskhet.
När den inifrånkommande smärtan upphör, förvandlas alla smärtor till natursmärtor, även sådana smärtor som uppstått genom den inifrånkommande smärtan. Låt oss ta en livstids fånge, som upplever den cherubiska födelsen i fängelset. Hans inifrånkommande smärta vållade hans fängelsestraff, men efter cherubfödelsen är hans fångenskap inte längre själslig, utan endast fysisk. Smärtan kommer inte längre inifrån, utan endast utifrån. Och således kan ett så onaturligt fenomen som fångenskap förvandlas till natursmärta, och smältas om till LIV, likt hundarna smälter deras fångenskap om till liv. Vi förvandlar onaturlig fångenskap till naturfångenskap, som är livmoderns fångenskap, den enda formen av fångenskap som naturen känner till, och som inte är fångenskap, utan symbios. Den cherubiske livstidsfången går alltså in i en symbios med fängelset, med betongväggarna, med vakterna och medfångarna. Han suger liv ur den synbarligt livlösa omgivningen, såsom fostret suger liv ur moderns kropp.
Även andra fysiska åkommor som vi onaturligt dragit på oss kan genomgå denna omsmältningsprocess. Diabetes, alkoholism, epilepsi, magsår, fetma, cancer. En cancersvulst kan försvinna bara genom att vi t.ex. slutar stressa, genom att vi totalt ändrar livsstil. Fetman försvinner när vi återfinner vår naturliga mathunger. Osv. osv. Det finns knappt någon sjukdom som inte kan förvandlas till liv när paradiskroppen föds. Även om en sjukdom är så långt förliden att den inte går att bota, kan den bli en hemlig livskälla i oss när vi smälter om den i vårt inre. De rent fysiska smärtorna i de onaturliga sjukdomarna kan aldrig bli värre än någon natursmärta, därför kan allt förvandlas till natursmärta, och all natursmärta är födande, livsalstrande. Natursmärtan är som de skenbart livlösa sandkornen som plantan i öknen tränger igenom för att nå näringsämnena. Hade allting varit koncentrerade näringsämnen, hade inte dessa små stenar funnits med i jorden, hade inte plantan kunnat leva. Den måste ha motstånd för att kunna njuta av livets saft. Den måste ha något att tränga igenom.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti