Förvandlingen till bergslikhet

Vad jag skrev om växtriket i inlägget "Vegetativ mystik" gäller också för mineralriket. Även här kan djurriket, växtriket och mineralriket inskränkas till ett enda fack, denna gång mineralriket. Allt som finns kan betraktas som olika slags mineraler.

Människan kan betraktas som ett vandrande knippe mineraler, ett sorts vandrande berg, en sorts vandrande, mjuk sten. Vi behöver inte alls anta uppdelningen i organisk och oorganisk natur, som är en synnerligen idiotisk uppdelning. Självklart är allt som existerar organiskt och levande istället för mekaniskt och dött, hur mekaniskt det än ser ut att uppföra sig när vi granskar det i mikroskop. Därför kan cellerna i människokroppen betraktas som lika mycket mineraler som järn och sten. Och såsom mineralerna ständigt kan uppdelas i mindre kemiska beståndsdelar, kan människokroppen mycket väl betraktas som en större mineral, jämförbar med mineralkroppar som järn och sten, även de komplexa personligt medvetna varelser, bara synbarligt mer orörliga än människokroppen. Människans födelse ur livmodern kan betraktas ungefär som stenens födelse ur berget, som en mineralisk celldelning, uppkommen genom det jordskalv som kallas födelsen.

Vår likhet med berget och metallen är större än vi anar, och vi skiljer oss från varandra egentligen bara i rörlighet, i form och konstruktion. Det väsentliga - själen - eller kroppens innersida, är gemensam för människor och mineraler. Och vari består denna själsliga likhet? Jag tror den främsta egenskap som skiljer mineralerna från djuren och växterna är deras passivitet och osårbarhet. Det mineraliska är förmågan att ingå i kemiska föreningar med omgivningen, och passivt smälta in i omgivningen, uppblandas med den. Det mineraliska föds och vissnar inte såsom djur och växter, det lever i ständig födelse och död, genom sina kemiska förvandlingsprocesser. Det mineraliska i oss är det i oss som fortast föds och dör, där djuren, träden, solarna och galaxerna är de som långsammast föds och dör. Det innebär att det mineraliska besitter en otrolig skapelsekraft, ja det är själva djupet i skapelsekällan - det mikrokosmos som föder makrokosmos. De kemiska processerna är den eviga livsdynamiten, och därför är det mineraliska i oss garanten för vår evighet, vår förmåga till nyfödelse efter döden. Vi "överlever" döden tack vare det mineraliska medvetandet som vi delar med berg och metaller, och detta medvetande är vår yttersta navelsträng ner i jorden, och växtens yttersta rot, med hjälp av vilken vi och växten övervintrar döden.

Alla större kroppar upplöses till slut. Men det finns något som aldrig upplöses, och det är den kemiska förvandlingsprocessen i kroppen, livsenergin, medvetandet. Den fortsätter, och det är med den, med livsenergin i sina minsta beståndsdelar, som vi går vidare in i nya livsformer. Mineralen är bryggan mellan liv och liv, denna som till synes är så passiv och stendöd. Vårt medvetande går in i det mineraliskas mikronivåer i döden, och föds på nytt ur detsamma.

Hur kan jag då veta att det är just jag som återföds, undrar du. Bibehåller man sin identitet efter att man smält samman med den mineraliska omgivningen i döden?


Denna fråga kan vi bara besvara för oss själva genom att redan nu släppa loss vår mineraliska natur ur dess bojor, både till själ och kropp. Det är att släppa fram metallegenskapen i oss, som smälter in i omgivningen. Mystikerna kallar det att dö före döden. Och överlever du det, vet du att du överlever den fysiska döden. Du måste bryta din isolering och leva dig in igen i den naturliga verklighet som du skall smälta ihop med rent fysiskt i döden, leva dig in i den redan nu rent själsligt. Då är det bara det fysiska som förändras i döden, inte det själsliga - det är redan ett med det som kroppen i det yttre skall bli ett med.

Vi förstår att detta bara handlar om att bryta den isolering från resten av naturen som hela civilisationen bygger på, bryta den fascistiska "hygienen", som tvättar bort själva känslan för materien och mullen. Vi måste få tillbaka "smutsen", den naturliga kroppsdoften, nakenheten och barfotagången, allt det som överbryggar klyftan mellan oss och den omgivande natur som vi fysiskt skall smälta ihop med i döden.